Till Linnea

(klicka på bilden för att läsa)

och läs Linneas blogg här

när man vaknar av solen i ögonen

Nu är det sommar, sa jag till han den snälla på bageriet. Han tittade ut genom fönstret och såg ganska skeptisk ut men jag bara,
sommar är en mental grej. Jag ska visa dig.

 

Isabella. Min första vän.

Hon var ett år äldre än mig och det absolut vackraste jag någonsin sett.

Åtta år och tuffast på gården. Till och med de äldre barnen kunde hennes namn. Hon var den som sprang fortast, slogs hårdast, cyklade vildast. Hon kunde hjula och vågade hoppa från tian. Hon var den som visste var de bästa pallträdgårdarna fanns och det var alltid hon som klättrade upp och räddade katter som inte kunde ta sig ner.
Hon hade mörkt hår, snett leende och trots gräsfläckar på jeansen och sår på armbågarna såg hon alltid som renskrubbad ut. Frisk liksom. Som om hon var uppvuxen på fil och müsli. Vilket hon med all säkerhet också var.

När man kom hem till Bella möttes man av en lockig mamma som visade trosorna i uppknäppta jeans. Hon hade sjalar i håret, en långhårig karl i sängkammarn och det luktade cigaretter och blommigparfym. Lägenheten var stökig och överbelamrad. Fina saker, säkert värdefulla för ägaren. Minnen liksom.
Isabellas rum var fullt av uppfinningar, hon byggde saker hela tiden. I ett hörn stod en låda med kattungar. Vi lyssnade på Michael Jacksson medans hon åt gröna oliver direkt ur burken. Bella var Cool. Redan som åttaåring.

Varför hon ville hänga med mig vet jag inte. Jag har aldrig varit cool. Men jag var ganska påhittig och även jag ganska modig, även om jag till denna dag aldrig vågat hoppa från tian.
Vi var som ler och långhalm tills den där dagen kom, dagen då jag skulle flytta. Bella gav mig en Michaelbadge i present och sen sågs vi inte på flera år.

Åren som följde var några av de värsta i mitt liv. Helt ensam i det nya medelklassområdet fick jag inga vänner alls. När jag började högstadiet var jag en helt annan tjej. Ingenting var självklart med mig. Jag var som en vandrande osäkerhet.
Bella gick också på den högstadieskolan men hon hade en annan position än jag, den högst upp i hierarkin. Alldeles välförtjänt också, hon var omtyckt där hon gick omkring helt coolt och tuggade på Championsärmen.

Vi hälsade aldrig. Avståndet mellan mig och Bella var milslångt. Hon gick i åttan, jag var en liten minisjua. Hon var tuffast på skolan, jag var osynlig. Dessutom trodde jag inte hon mindes mig.

Men vi skulle prata en gång till.
Det var en eftermiddag i oktober. Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig ut på landet. Sparkade i marken med mössan neddragen över min landsbygds-robinfrilla. Gjorde mitt bästa för att ignorera mobbarnas gliringar.
Just den platsen, skolbusshållpatsen, innan bussen kommit när skolan precis slutat och inga vuxna finns i närheten, är den allra värsta för ett mobbat barn. Det finns ingenstans att ta vägen. Man är så utsatt. Helt utlämnad.
Den värsta av mina plågoandar, vi kan kalla honom Erik för han heter så, häcklade mig som vanligt. Jag mins inte nu vad han sa, men säkert någonting om hur ful jag var eller någonting om min fattiga familj.
På avstånd ser jag Bella komma gående med sitt gäng. De bor inne i stan, där jag också bodde när jag var liten, så de åker inte buss utan släpar sina crescentcyklar över gräsplanen.
Erik roar sig med att kasta kottar på mig när Bella går förbi.

Det är nu det händer. Inget storslaget för världen kanske, men för mig betydde det faktiskt liv eller död.
Hon måste ha förstått. Hon måste ha vetat.
"Hej Janna" sa hon helt lugnt och såg mig i ögonen.
Ett ögonblick bara, några få sekunder ur min barndom som är som etsade i mitt minne.
Jag tror att jag svarade. jag hoppas det.
Och sen, ögonblicket över. Hon gick vidare.

Elizabeth Taylor

She was so extraordinarily beautiful that I nearly laughed out loud.
She is famine, fire, destruction, and plague, she is the Dark Lady of the Sonnets, the on lie true begetter.
Her breasts were apocalyptic, they would topple empires down before they withered.
She was, in short, too bloody much.
Those huge violet-blue eyes had an odd glint in them.
Aeons passed, civilizations came and went, brave men and cowards died in battles not yet fought, while those cosmic headlights examined my flawed personality.
Every pockmark on my face became a crater of the moon.

- Richard Burton om första gången han såg Elizabeth Taylor.

Farmors begravning

Det snöar på min farmors begravning. Små blöta flingor, de sista för i år. Sakta faller dom från en västkustsvit himmel.

Vi är få som har samlats. Amazing Grace tonar ut. Pappas haka darrar.

Kistan är överöst av röda rosor och brudslöja.
Det är pappa som valt dom. Samma blommor som i mammas brudbukett. Jag undrar om han är medveten om det eller om han bara valde det vackraste han kunde föreställa sig.

Vi är för få för psalmerna, jag vågar ens inte titta på min syster när vi snubblar oss igenom Tryggare Kan Ingen Vara. Fem personer som är för blyga för att sjunga och så en kantor som vill hjälpa till. Jag tänker att hade farmor varit här så hade hon höjt rösten och tagit i på ren trots. Sitta och mumla aldrig på tiden!
Fnisset och gråten stockar sig i halsen.

Min farmors begravning är stillsam och intim. Alla som levde med henne har sedan länge gått vidare, hon var den sista från sin generation. Människor som var trettio år yngre än farmor har gått bort av hög ålder.
Livet har sin egen logik på något vis.
Att hon som levde för andra, hon som bara hade ett intresse i livet, människor, skulle bli den sista att vara kvar. Att hennes begravning skulle bli den stillsamma, den minst storslagna. Hon, den minst begråtna. För farmor väntade tills alla andra var borta, hemma, trygga. Först då gick hon.

Prästen säger snälla ord. Jag blickar ut över snön som faller. Hör honom som genom en dimma.
Ger du ingenting får du ingenting tillbaka. Ge bort allt du har, du får det tusenfalt åter. Dela brödbiten. Öppen hand. Öppen dörr. Stäng inte om dig, spara inte det lilla, dela med dig, stäng inte hjärtat, dela med dig.

Men jag hör honom nästan inte alls. Jag har fastnat vid hans första mening.

Stängd hand kommer ingenting i.

Så som farmor sa det.

Det går en ängel kring vårt hus...

Klockan är lite för mycket och jag kan inte sova. Jag vet inte varför. Jag har inte haft problem med att sova på 15 år. Kanske är det för att det är så mycket som händer. Hjärnan har för många trådar utslängda åt olika håll. Det snurrar runt.

När jag var liten, ungefär tio år gammal kunde jag inte sova. Det höll i sig i flera år. Jag grät på nätterna och somnade till slut på småtimmarna. Jag minns inte att jag for illa av det i skolan eller så. Jag minns bara nätterna av ensamhet. För det var så det kändes. Jag kände mig ensam.

Vi bodde hela familjen i en lägenhet. Egentligen var den inte tillräckligt stor, men mina föräldrar gjorde om vardagsrummet till två rum. Jag fick det ena och min syster det andra. Väggen emellan var ganska tunn. Min syster och jag utvecklade så småningom ett knackspråk. Jag minns fortfarande hur den satt där, lappen, precis innanför dörren ovanför golvlisten. Det var mest jag som knackade.
1 knackning = är du vaken? 2 knackningar = ja
Ofta knackade jag en gång. Inget svar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag skulle sova över hos en kompis. Jag fick sova i ett eget rum, men kunde inte sova då heller. Mitt i natten gick jag upp. Min kompis mamma var vaken och undrade varför jag inte sov? "Jag kan inte sova" svarade jag. Hon värmde på lite mjölk på plattan och slängde i en skvätt honung. Sedan gick hon och lade sig bredvid mig i sängen tills jag somnade. Är det såhär andra mammor gör, undrade jag tyst för mig själv.

Till slut fick jag sömntabletter av doktorn. Pappa förvarade de högt upp i ett skåp. De var farliga. Jag vet inte ens om det var riktiga sömntabletter. Men de funkade. Jag tror Gud hade ett finger med i spelet. Och jag är evigt tacksam att jag sedan dess aldrig haft problem med att sova.

Det går en ängel kring vårt hus,

han bär på två förgyllda ljus,

han har en bok uti sin hand,

nu somnar jag i Jesu namn.

Brev till Janna (1)

Kära Janna,

Det är söndagsmorgon. Söndagar är de bästa dagarna. Det är då solen lyser. Det är då man har en hel dag framför sig av att bara vara. 

Stockholm är väldigt vackert idag. Stockholm är väldigt vackert. Ändå saknar jag Göteborg så det gör ont idag. Jag saknar söndagarna med promenad till Kommersen, vidare till Röhsska för brunch och promenad bland utställningar och sist till kyrkan. 

Såhär efter två och en halv månad i Stockholm har jag börjat komma till rätta. Jag vet vilka jag umgås med på jobbet, vilka jag gillar bäst. Och det är ju det här med vänner. Jag har för första gången i mitt liv kommit på att jag faktiskt har en vän-typ. Den stämmer inte alltid. Men jag tror att jag har en vän-typ. Min vän-typ måste ha vissa egenskaper. Det första och allra viktigaste handlar om skratt och leenden. Min vän-typ måste le. Och skratta. Mycket. Och på riktigt. För livet är faktiskt väldigt härligt. Och tycker man inte det är man nog inte min vän-typ. Sen får det gärna finnas en släng av bohem hos min vän-typ. Det här är mindre lätt att förklara. Jag klarar helt enkelt inte av "den vanliga" människan. Det måste finnas något extra. Ålder är totalt ointressant. På jobbet har jag börjat hänga med en 21-åring och en 33-åring. Skillnaderna är minimala och ointressanta. 

På jobbet är det ibland svårt att lära känna personer på riktigt. Många människor går in i en "jobbpersonlighet". Man skärper sig, chit-chattar inte så mycket, jobbar hårt och är seriös. Det kan bli svårt att krypa under skinnet på sådana människor. 

Ibland kan ta ett tag innan man lär känna en person och inser att man passar ihop som vänner. Ett tydligt exempel på det hände igår. Jag var på kalas hos en gammal klasskompis här i Stockholm. Hon hade bjudit in rätt många av våra klasskompisar. En av tjejerna hade jag under hela vår skoltid uppfattat som både tråkig och nonchalant. En liten bitch helt enkelt. Vi snackade hela kvällen. Det visade sig att hon var hur härlig som helst. Det är rätt hemskt det där egentligen. Hur man ofrivilligt dömer människor. Vilken tur att man kan ändra sig.

Janna. Jag saknar dig hur mycket som helst. 

Din Cherie

söndagsmorgon i majorna

 

Jag dricker kaffe och alla fönster är öppna. Skriver brev till Sara på köksbordet. Lyssnar på denhär. 

Snart går jag och låser upp min kaffebar. Söndagsmorgnarna är dom finaste. Helt stilla, ingen trafik, nästan inga gäster. Bara jag, DN och kanske någon rufsig stammis i hörnet.

Hanna i Hult till Samuel August från Sevedstorp

Odaterat

..den lilla dumma enfaldiga sanningen är dock den att jag tycker det vore mycket roligare om du själv vore här och att längtan blir lång ibland. Detta har jag visst inte ämnat tala om och ångrar redan att det står där men nu står det där ändå och vittnar om så lätt det går för flickor att prata bredvid munnen.

Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult 

-Barndomsminnen och essäer, 

Astrid Lindgren

Raben och Sjögren

Just nu. Picknick med migsjälv på vardagsrumsgolvet. Lyssnar på denhär och andas med magen. För jag är nämligen ungefär en (1) katastrofrubrik ifrån att börja gräva ett skyddsrum. 

Tretton

För några dagar sedan hade vi kalas hemma hos mig. Nadja fyllde tretton, en stor dag. Sanslös tårta behövs.

Jag minns min egen trettonårsdag. Känslan av bråddjup. Att inte längre bottna. Någonstans precis mellan barndom och vuxenskap. Små små steg. Lite som schottis. Eller, som hon sa, som att klättra i träd på insidan.

Till alla poeter

Min bästis Casia jobbar på Brombergs Bokförlag. Våren 2012 kommer Brombergs ge ut en ny typ av poesisamling, en årligen utkommande poesiserie i antologiform där de vill öppna och utmana poesins former. Söka svar på frågan
Vad är poesi, vad kan poesi vara?


Casia söker nu nya egensinniga poeter, kanske söker hon efter dig. Jag tror det.
(För jag vet nämligen precis vilka ni är som läser denhär bloggen, det är så få som fått adressen. Och Casia med, hon har nämligen bett mig berätta om dethär för just er.)

Ladda nu ner denhär flyern och lägg den som backgrund på skrivbordet. Fundera lite på det. Det är ganska lång tid kvar till deadline. Den 1 september närmare bestämt. Då behöver Brombergs ha era bidrag. Innan dess finns det hur mycket tid som helst som man kan vara blyg eller nervös eller rädd för ett nej på. Men den 1 september måste era bidrag ligga i antologi@brombergs.se 's inkorg.
Fundera på det.
Jag tror på er
och påminner igen sen när det närmar sig.

Selma Lagerlöf till Sophie Elkan

9/6 1900  Falun, Midsommardagen

Kära älskade,
Du får ett kort bref idag jag har just intet lugn att skrifva, i morgon tänker jag att jag skrifver ett riktigt bref med blyerts. Jag går nu här och söker fina igen mig själf, komma in i de gamla gängorna. Det går kanske till i morgon.
Kära välsignade barn jag ser alltjämt ditt bleka ansikte och dina ögon som du stod nere vid stationen och jag tycker mycket om att minnas dig så, jag sitter och tänker på att det varit en stor njutning att få vara samman med dig ett halft år i sträck, jag är litet ond på reselifet som alltid är sådant att det slår krokben för vänskapen, men en rättfärdig faller sju resor och står åter upp och så gör också kärleken.

Du Lär Mig Att Bli Fri

Albert Bonniers Förlag

Till Calle

Vykort: Sternenfall av Anselm Kiefer

klicka på bilden för att läsa

Ett brev från gymnasiet

 

Jag vaktar hallonpajen och läser en konversation som jag och Sebastian skrev på en bar våren 03. Jag var arton och skulle strax ta studenten, han nitton och mitt emellan livet och allt det andra. Jag minns att det var stimmigt och sent och många människor vid bordet. 

klicka på bilderna för att läsa

..och Stockholm är vackert men bittert

Det finns vissa skillnader mellan Stockholm och Göteborg. En del ligger på plussidan för Stockholm, men det är väldigt få. Stockholmarna är väldigt stressade. Och väldigt, väldigt bittra. Kommer tunnelbanan måste man springa för man kan inte vänta på nästa som går tre minuter senare. Man får absolut inte stå till höger i rulltrappan. Och tydligen, fick jag reda på idag, måste man ställa sig i kö på busshållplatsen innan man ska på bussen. Man får inte gå och ställa sig framför de andra som redan stod vid hållplatsen.

En väldigt arg kvinna i övre medelåldern gav följande barska kommentar idag när jag och mina vänner skulle på bussen:

"Ni är inte från Stockholm, va? Det märks. Här i Stockholm köar man till bussen. Och ni kom inte först!"


Det blir nästan lite humoristiskt det här med alla oskrivna regler om köer och annat ibland. Har inte stockholmarna något bättre för sig än att följa regler och stå i kö? Och alla måste göra likadant annars bryter minsann helvetet lös. Jag tycker synd om dem.

(Bild: http://www.makeit.se/)

 

feaverish photography

Go after her. Don't just sit there and wait for her to call, go after her because that's what you should do if you love someone, don't wait for them to give you a sign cause it might never come, don't let people happen to you, don't let me happen to you, or her, she's not a fucking television show or a tornado. There are people i might have loved had they gotten on the airplane or run down the street after me or called me up drunk four in the morning because they need to tell me right now and because they cannot regret this and i always thought id be the only one doing crazy things for people who would never give enough of a fuck to do it back or to act like idiots or be entirely vulnerable and honest and making someone fall in love with you is easy and flying 3000 miles on four days notice because you can't just sit there and do nothing and breathe into telephones is not everyone's idea of love but it is the way i can recognise it because that is what i do. Go scream it and be with her in meaningful ways because that is beautiful and that is generous and that is what loving someone is, that is raw and unguarded, and that is all that is worth anything, really.

Om mod

Den största faran inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.Anton Hysén är den första svenska fotbollsspelare som kommer ut som bög. Någonsin.Göteborg har aldrig varit stoltare.Läs intervjun här och Simon Bankskarpa hyllning här.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edith Södergran 

sjunde mars tvåtusenelva göteborg

 

Kvällskaffe, arvet från morfar (en av hundra likadana bilder på kartong) och det första frimärksbrevet till Yours Truly.

Två andra 7e Mars

2009 stockholm
Jag tycker väldigt mycket om kylskåpspoesi, trots att jag aldrig behärskat det. Alls. Men det är sådär inspirerande ändå, att plocka med ord i fysisk form.
Vi har en magnetisk anslagstavla jag och Minna, den är nog det minst använda föremålet i vårt hem. Härom natten trillade den, med dunder och brak, ner över tvn och skrämde Minna halvt från vettet.
"Poesi över hela golvet" sa hon.

2008 göteborg
Bredvid mig sitter en liten tjej som fått en ny badboll i present. Medans hon skrattandes öppnar paketet fylls hela luften av badbollsplast (min favoritlukt). När jag kom in så stod hon precis innanför dörren och tittade upp på mig.
"Varför plingar det?"
"ja, det är dörren som låter, så att man vet när någon kommer in och när någon går."
"Pling är fint.  Det betyder tur för mig."

Solreflexer

Denna veckan var första morgonen som solen orkade gå upp tillräckligt högt för att sprida ljus i mitt rum. Jag märkte att jag aldrig tidigare sett solreflexer på min vägg. Det var fantastiskt vackert och samtidigt väldigt skönt att veta att våren faktiskt är på väg till Stockholm också.
Snart.. snart så.

Liv Strömquist

Godmorgon. Jag tittar på Debatt. Kissie vs alla Goda Människor och deras eviga kall att rädda Unga Kvinnor. Sätter självklart chokladen i vrångstrupen. Hej, nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sina hjärtefrågor.

Halsbandet

 

Det är torsdag och himlen är vit som skrivmaskinspapper. Snart ska jag gå till cafét, förbi postlådan med brevet till min syster. Jag hittade ett halsband igår nämligen, ett Elinhalsband. Så jag köpte två. Om någonting är en symbol för kvinnorna i vår generation så är det nog det halsbandet. Och för mig och Mirjam får det såklart ytterligare en dimension eftersom vår farmor precis gått bort.

Elin

En tidig vårmorgon i mars år 1913, ser ett litet blondt flickebarn för första gången dagens ljus. Hon föds förtidigt, som den näst yngsta i en syskonskara av sju och dokton ger henne inte många dagar att leva. Det sägs att hon är klen, men hon ska komma att överleva dem alla. Hon föds mitt under brinnande världskrig och får namnet Elin Kristina, min farmor.

Hennes föräldrar, Olivia och Edvard Johansson, bor i "Thenellska Huset" precis bredvid järnvägsstationen i Varberg. Det är en spännande plats att växa upp på. För det är vid järnvägsstationen allting händer. Det är dit alla nyheter kommer först. Och det dundrar och skakar i väggarna varje gång ett tåg åker förbi.

Edvard är en väldigt snäll man, den näst äldste sonen från en ganska fin bondefamilj. Han är en av dem som inte fick ärva, en sån som borde blivit dräng på familjegården, men eftersom hans äldre bror dricker så fasligt går det inte att arbeta för honom.
Istället blir Edvard kreaturshandlare.
Ibland går det bra, han säljer hästar till krigsmakten, investerar i fastigheter och elaka tungor kallar honom Gulaschbaron bakom ryggen. ibland går det inte alls, då dricker han och förlorar i kortspel. Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna. Olivia skäller på honom och säger att han inte har något affärssinne och det stämmer nog. I alla fall ibland. Speciellt de stunder han kommer hem och har druckit upp pengarna de skulle haft till mat.
Då blir Olivia helt ifrån sig och i sin förtvivlan ger hon ungarna en hurring men då säger Edvard "Olivia, käraste, du måste väl inte slå hem i huvudet?". Så då gör hon inte det mer.
Men några av barnen måste de lämna ifrån sig. För så var det på den tiden.

De äldsta barnen Erik 13,  Karin 12 och Ebba 10 får flytta till andra familjer.
Även Signe som är 8, lämnas bort men hon längtar hem så förjordat så hon får flytta tillbaks igen.

De som växer upp tillsammans är alltså
Karl-Gustav, den yngsta av de alla. Han blir kallad lillprins och får göra precis som han vill.
Olga, som är glad, varm, smart och begåvad med världens affärssinne. Hon kan sälja vad som helst till vem som helst. Många gånger är det Olga som räddar familjen genom att tillverka och sälja tillexempel lampskärmar på varbergs torg. Historien om hur hon som nioåring marscherar in på varbergs sparbank, ber att få tala med bankdirektörn och på trettio sekunder sälger hela kartongen majblommor till honom i ett enda nafs, är legendarisk.
Signe är klok och snabbtänkt men bekymrad och orolig, hon är dessutom rödhårig och därför ful som stryk. Men hon är intelligent Signe, letar upp gamla tidningar och läser högt för familjen om vad som händer och sker i världen. Intresserad av politik och journalistik. Ett intresse hon håller fast vid livet igenom, hon kommer läsa morgontidningen varje dag ända fram till sin död nästan hundra år gammal.
och Elin, min farmor, som är snäll, klen, knallblond och vansinnigt söt. Hon är generös och begåvad med världens rättvisepatos, humoristisk och arbetsam, men Elin är dyslektisk och blir slagen i skolan för att hon är så dum i huvudet. Söt och blond men klen och dum är en identitet hon får bära med sig hela livet.

Så växer hon alltså upp min farmor. I en lägenhet precis vid järnvägen, med sex syskon varav två, Olga och Signe, skulle komma att stå henne närmst i hela världen (Dom blir så gamla de här tre. När deras män och alla deras vänner är döda sedan länge, sitter de tre fortfarande på ålderdomshemmet och cirkelpratar gamla minnen i all evighet), en snäll men periodssupande pappa och en duktig mamma som slet för att få ihop mat till dem alla.
Ett av rummen i lägenheten hyrdes dessutom ut till en Överste. Olivia, som inte kunde någonting om krigsmakten, kallade honom "Snälle Goe Kopralen" varvid Edvard fnissade och sa att "hade du vart i armen hade du ställts inför krigsrätt".

Efter sex år i småskolan får Elin äntligen sluta och får då jobb om smörgåsnisse på Perssons Trädgård. Hon är hjälp åt kallskänkan. Brer smörgåsar och sopar golv. Ett perfekt arbete för en trettonåring. Alla pengarna hon tjänar ger hon till Olivia, alltihop förutom en krona. För en krona behöver hon nämligen för att kunna komma in på Sociten på fredagskvällen, nu när hon är konfirmerad och äntligen, äntligen får gå ut och dansa! 
Att dansa är Elins absolut största passion. Och hon dansar allt. Och bra. Och hela livet.
Det är också här hon kan träffa Stanley, min fräkniga farfar.

Så kommer den dagen då någon anmäler Elin till Varbergs Lucia. Det är en förfärligt sorglig historia. För Elin vinner nämligen, får överlägset flest röster i VarbergsPosten. Men som det är blir hon inte lucia i alla fall. För det är visst någon rik bonddotter som är med i tävlingen och det förtår ju vem som helst, att inte kan en sån som Elin vinna över en rik bonddotter.
Detdär grämde min farmor ända in i döden. Det är verkligen inte mycket som gjorde henne arg, absolut inte, men om man nämner luciafusket, då brusade hon upp. Det vill jag lova.

Elin var den absolut roligaste människa jag någonsin träffat. Den jag rymde till, första gången jag rymde hemifrån. Hon gav mig bara ett råd någonsin. "Ljug inte och själ inte. Och gå aldrig och lägg dig hungrig". Naturligtvis var jag tvungen att bryta mot alltihop. Som gammal hade hon en förkärlek för dramatiska hattar och skumnallar doppade i choklad. För inte så väldigt länge sedan somnade hon in, oerhört saknad och väl ihågkommen.
All lycka på färden farmormin.

Foto: Länk

Följ Yours Truly med bloglovin

Till det som är vackert

Godmorgon världen. Jag heter Cherie och jag älskar ljus. Det bästa jag vet är solreflektioner på väggen, dimljus, motljus. När snön ligger på marken och ljuset är så starkt att det bländar. Eller som här ovan, när solen precis börjar gå upp och det enda man ser är en svag strimma ljus. Små stugor på vägen som eldar. Att resa gör att mina tankar spinner. Vem bor där, helt ensam i den röda stugan? Varför har de valt att bo så långt ifrån alla andra? Hur ser deras hem ut? Ljus gör mig lycklig. Och får mig att börja tänka på det som är vackert.

Janna och horisonten

Hej,
Jag heter Janna, bor i göteborg och nästan varje dag går jag upp och ställer mig på ett berg. Det spelar ingen roll om det är snö eller regn eller sol eller måndag, jag går dit iallafall. Runt lunch ungefär. Brukar ta med mig en kaffe. Jag har en favoritstig och en favoritbänk och en favorithundtant som jag brukar möta halvvägs. För om man bor i en stad är man ständigt omgiven av husväggar nämligen, oavsett om man är inomhus eller utomhus. Och jag har aldrig lyckats tänka klart nere på stenlagda, skuggade, spikraka gator.

När jag var åtta eller nio år flyttade min familj ner till havet. Till en gul hallandslänga som vi ärvt av farmors syster. Huset hade varit sommarcafé sedan andravärldskriget och hette Kaffestugan. Ett fallfärdigt, krackelerat kråkslott avgränsad av en gammaldags stengärdsgård och omgiven av blomstrande kohagar. För oss var det paradiset. Utanför dörren, ut mot lilla trädgården, fanns en stentrappa man kunde sitta på. Den var alltid varm av sommarsolen. Bakom den gamla eken bredde havet ut sig. Stort och blått och glittrande. Eller stålgrått och salt och rasande.
Horisonten förhäxade mig från första stund. Så långt bort, så långt ögat nådde fast längre, tusen gånger längre och mäktigare.

Jag brukade ta med mig en köksstol ut på ängen. Hela min barndom satt jag där och ritade havet med kladdkritor. Horisont, himmel, hav. Hundra likadana bilder på kartong.

To begin