23.3.11

Farmors begravning


Det snöar på min farmors begravning. Små blöta flingor, de sista för i år. Sakta faller dom från en västkustsvit himmel.
Vi är få som har samlats. Amazing Grace tonar ut. Pappas haka darrar.

Kistan är överöst av röda rosor och brudslöja.
Det är pappa som valt dom. Samma blommor som i mammas brudbukett. Jag undrar om han är medveten om det eller om han bara valde det vackraste han kunde föreställa sig.

Vi är för få för psalmerna, jag vågar ens inte titta på min syster när vi snubblar oss igenom Tryggare Kan Ingen Vara. Fem personer som är för blyga för att sjunga och så en kantor som vill hjälpa till. Jag tänker att hade farmor varit här så hade hon höjt rösten och tagit i på ren trots. Sitta och mumla aldrig på tiden!
Fnisset och gråten stockar sig i halsen.

Min farmors begravning är stillsam och intim. Alla som levde med henne har sedan länge gått vidare, hon var den sista från sin generation. Människor som var trettio år yngre än farmor har gått bort av hög ålder.
Livet har sin egen logik på något vis.
Att hon som levde för andra, hon som bara hade ett intresse i livet, människor, skulle bli den sista att vara kvar. Att hennes begravning skulle bli den stillsamma, den minst storslagna. Hon, den minst begråtna. För farmor väntade tills alla andra var borta, hemma, trygga. Först då gick hon.

Prästen säger snälla ord. Jag blickar ut över snön som faller. Hör honom som genom en dimma.
Ger du ingenting får du ingenting tillbaka. Ge bort allt du har, du får det tusenfalt åter. Dela brödbiten. Öppen hand. Öppen dörr. Stäng inte om dig, spara inte det lilla, dela med dig, stäng inte hjärtat, dela med dig.

Men jag hör honom nästan inte alls. Jag har fastnat vid hans första mening.

Stängd hand kommer ingenting i.

Så som farmor sa det.

1 kommentar:

  1. så fint janna.
    jag tänker försöka komma ihåg den meningen.

    SvaraRadera