My Love Of That Life

Jag var en annan person då. Så himla mycket yngre, så himla mycket annat fokus. På den tiden var jag bara intresserad av Flykten och Ruset. Och jag ville känna allting, helst större och hårdare än jag egentligen mäktade med. På den tiden trodde jag bara att det var kritik som var sanning, allt annat var smicker och lögn.

Och han som min blonda tvilling. Samma blick, samma hemliga bakgrund. Och jag tänkte han är den enda som ser mig, han är den enda som ser hela mig. För han såg det fula med, helt ärligt och utan skuld. Och jag såg honom och det var inte vackert och det var det som var det, ni vet. Och jag älskade honom.

Och vi sprang det fortaste vi kunde genom tonåren. Ljög och hycklade och ljög och satte skrattet i halsen och åkte hem och ljög och sen, sen åkte vi tillbaka igen.
För det var någonting i det äckliga som var det som drog. Det var som att vi hörde hemma där. Bland putsade, ruttnande fasader. Och folk hängde som köttstycken längs väggarna, lovade guld med knivsårsleenden men vi bara sprang, kastade piller i luften och skrattade.
Precis som konfetti.

Och vi var som osårbara.
Hur han, fortfarande med McQueens sperma på kavajslaget, torkar upp resterna av mig där jag ligger helt utslagen framför porten, men den röda balmainklänningen som en blodpöl omkring mig.

Nio år senare ristar han fortfarande hjärtan i parkbänkar. Och sen går han. Precis som alltid och utan att vända sig om.

Isabella. Min första vän.

Hon var ett år äldre än mig och det absolut vackraste jag någonsin sett.

Åtta år och tuffast på gården. Till och med de äldre barnen kunde hennes namn. Hon var den som sprang fortast, slogs hårdast, cyklade vildast. Hon kunde hjula och vågade hoppa från tian. Hon var den som visste var de bästa pallträdgårdarna fanns och det var alltid hon som klättrade upp och räddade katter som inte kunde ta sig ner.
Hon hade mörkt hår, snett leende och trots gräsfläckar på jeansen och sår på armbågarna såg hon alltid som renskrubbad ut. Frisk liksom. Som om hon var uppvuxen på fil och müsli. Vilket hon med all säkerhet också var.

När man kom hem till Bella möttes man av en lockig mamma som visade trosorna i uppknäppta jeans. Hon hade sjalar i håret, en långhårig karl i sängkammarn och det luktade cigaretter och blommigparfym. Lägenheten var stökig och överbelamrad. Fina saker, säkert värdefulla för ägaren. Minnen liksom.
Isabellas rum var fullt av uppfinningar, hon byggde saker hela tiden. I ett hörn stod en låda med kattungar. Vi lyssnade på Michael Jacksson medans hon åt gröna oliver direkt ur burken. Bella var Cool. Redan som åttaåring.

Varför hon ville hänga med mig vet jag inte. Jag har aldrig varit cool. Men jag var ganska påhittig och även jag ganska modig, även om jag till denna dag aldrig vågat hoppa från tian.
Vi var som ler och långhalm tills den där dagen kom, dagen då jag skulle flytta. Bella gav mig en Michaelbadge i present och sen sågs vi inte på flera år.

Åren som följde var några av de värsta i mitt liv. Helt ensam i det nya medelklassområdet fick jag inga vänner alls. När jag började högstadiet var jag en helt annan tjej. Ingenting var självklart med mig. Jag var som en vandrande osäkerhet.
Bella gick också på den högstadieskolan men hon hade en annan position än jag, den högst upp i hierarkin. Alldeles välförtjänt också, hon var omtyckt där hon gick omkring helt coolt och tuggade på Championsärmen.

Vi hälsade aldrig. Avståndet mellan mig och Bella var milslångt. Hon gick i åttan, jag var en liten minisjua. Hon var tuffast på skolan, jag var osynlig. Dessutom trodde jag inte hon mindes mig.

Men vi skulle prata en gång till.
Det var en eftermiddag i oktober. Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig ut på landet. Sparkade i marken med mössan neddragen över min landsbygds-robinfrilla. Gjorde mitt bästa för att ignorera mobbarnas gliringar.
Just den platsen, skolbusshållpatsen, innan bussen kommit när skolan precis slutat och inga vuxna finns i närheten, är den allra värsta för ett mobbat barn. Det finns ingenstans att ta vägen. Man är så utsatt. Helt utlämnad.
Den värsta av mina plågoandar, vi kan kalla honom Erik för han heter så, häcklade mig som vanligt. Jag mins inte nu vad han sa, men säkert någonting om hur ful jag var eller någonting om min fattiga familj.
På avstånd ser jag Bella komma gående med sitt gäng. De bor inne i stan, där jag också bodde när jag var liten, så de åker inte buss utan släpar sina crescentcyklar över gräsplanen.
Erik roar sig med att kasta kottar på mig när Bella går förbi.

Det är nu det händer. Inget storslaget för världen kanske, men för mig betydde det faktiskt liv eller död.
Hon måste ha förstått. Hon måste ha vetat.
"Hej Janna" sa hon helt lugnt och såg mig i ögonen.
Ett ögonblick bara, några få sekunder ur min barndom som är som etsade i mitt minne.
Jag tror att jag svarade. jag hoppas det.
Och sen, ögonblicket över. Hon gick vidare.

Elin

En tidig vårmorgon i mars år 1913, ser ett litet blondt flickebarn för första gången dagens ljus. Hon föds förtidigt, som den näst yngsta i en syskonskara av sju och dokton ger henne inte många dagar att leva. Det sägs att hon är klen, men hon ska komma att överleva dem alla. Hon föds mitt under brinnande världskrig och får namnet Elin Kristina, min farmor.

Hennes föräldrar, Olivia och Edvard Johansson, bor i "Thenellska Huset" precis bredvid järnvägsstationen i Varberg. Det är en spännande plats att växa upp på. För det är vid järnvägsstationen allting händer. Det är dit alla nyheter kommer först. Och det dundrar och skakar i väggarna varje gång ett tåg åker förbi.

Edvard är en väldigt snäll man, den näst äldste sonen från en ganska fin bondefamilj. Han är en av dem som inte fick ärva, en sån som borde blivit dräng på familjegården, men eftersom hans äldre bror dricker så fasligt går det inte att arbeta för honom.
Istället blir Edvard kreaturshandlare.
Ibland går det bra, han säljer hästar till krigsmakten, investerar i fastigheter och elaka tungor kallar honom Gulaschbaron bakom ryggen. ibland går det inte alls, då dricker han och förlorar i kortspel. Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna. Olivia skäller på honom och säger att han inte har något affärssinne och det stämmer nog. I alla fall ibland. Speciellt de stunder han kommer hem och har druckit upp pengarna de skulle haft till mat.
Då blir Olivia helt ifrån sig och i sin förtvivlan ger hon ungarna en hurring men då säger Edvard "Olivia, käraste, du måste väl inte slå hem i huvudet?". Så då gör hon inte det mer.
Men några av barnen måste de lämna ifrån sig. För så var det på den tiden.

De äldsta barnen Erik 13,  Karin 12 och Ebba 10 får flytta till andra familjer.
Även Signe som är 8, lämnas bort men hon längtar hem så förjordat så hon får flytta tillbaks igen.

De som växer upp tillsammans är alltså
Karl-Gustav, den yngsta av de alla. Han blir kallad lillprins och får göra precis som han vill.
Olga, som är glad, varm, smart och begåvad med världens affärssinne. Hon kan sälja vad som helst till vem som helst. Många gånger är det Olga som räddar familjen genom att tillverka och sälja tillexempel lampskärmar på varbergs torg. Historien om hur hon som nioåring marscherar in på varbergs sparbank, ber att få tala med bankdirektörn och på trettio sekunder sälger hela kartongen majblommor till honom i ett enda nafs, är legendarisk.
Signe är klok och snabbtänkt men bekymrad och orolig, hon är dessutom rödhårig och därför ful som stryk. Men hon är intelligent Signe, letar upp gamla tidningar och läser högt för familjen om vad som händer och sker i världen. Intresserad av politik och journalistik. Ett intresse hon håller fast vid livet igenom, hon kommer läsa morgontidningen varje dag ända fram till sin död nästan hundra år gammal.
och Elin, min farmor, som är snäll, klen, knallblond och vansinnigt söt. Hon är generös och begåvad med världens rättvisepatos, humoristisk och arbetsam, men Elin är dyslektisk och blir slagen i skolan för att hon är så dum i huvudet. Söt och blond men klen och dum är en identitet hon får bära med sig hela livet.

Så växer hon alltså upp min farmor. I en lägenhet precis vid järnvägen, med sex syskon varav två, Olga och Signe, skulle komma att stå henne närmst i hela världen (Dom blir så gamla de här tre. När deras män och alla deras vänner är döda sedan länge, sitter de tre fortfarande på ålderdomshemmet och cirkelpratar gamla minnen i all evighet), en snäll men periodssupande pappa och en duktig mamma som slet för att få ihop mat till dem alla.
Ett av rummen i lägenheten hyrdes dessutom ut till en Överste. Olivia, som inte kunde någonting om krigsmakten, kallade honom "Snälle Goe Kopralen" varvid Edvard fnissade och sa att "hade du vart i armen hade du ställts inför krigsrätt".

Efter sex år i småskolan får Elin äntligen sluta och får då jobb om smörgåsnisse på Perssons Trädgård. Hon är hjälp åt kallskänkan. Brer smörgåsar och sopar golv. Ett perfekt arbete för en trettonåring. Alla pengarna hon tjänar ger hon till Olivia, alltihop förutom en krona. För en krona behöver hon nämligen för att kunna komma in på Sociten på fredagskvällen, nu när hon är konfirmerad och äntligen, äntligen får gå ut och dansa! 
Att dansa är Elins absolut största passion. Och hon dansar allt. Och bra. Och hela livet.
Det är också här hon kan träffa Stanley, min fräkniga farfar.

Så kommer den dagen då någon anmäler Elin till Varbergs Lucia. Det är en förfärligt sorglig historia. För Elin vinner nämligen, får överlägset flest röster i VarbergsPosten. Men som det är blir hon inte lucia i alla fall. För det är visst någon rik bonddotter som är med i tävlingen och det förtår ju vem som helst, att inte kan en sån som Elin vinna över en rik bonddotter.
Detdär grämde min farmor ända in i döden. Det är verkligen inte mycket som gjorde henne arg, absolut inte, men om man nämner luciafusket, då brusade hon upp. Det vill jag lova.

Elin var den absolut roligaste människa jag någonsin träffat. Den jag rymde till, första gången jag rymde hemifrån. Hon gav mig bara ett råd någonsin. "Ljug inte och själ inte. Och gå aldrig och lägg dig hungrig". Naturligtvis var jag tvungen att bryta mot alltihop. Som gammal hade hon en förkärlek för dramatiska hattar och skumnallar doppade i choklad. För inte så väldigt länge sedan somnade hon in, oerhört saknad och väl ihågkommen.
All lycka på färden farmormin.