oktoberlördag

det är tusen lappar överallt.
Nummer och namn jag inte längre kan placera
miniideer
kaffesorter
saker jag borde gjort
information jag måste vidarebefodra
inköpslistor
försök till schemaläggning.
en miljon kvitton.

Det är lördag och regnet öser ner. Precis som vanligt. Jag är manisk och slutkörd på samma gång. städar kylen medan jag funderar över vad det innebär att vara en bra chef.
Jag har bara haft en bra chef. Håller minnet av henne som en pepparkaksform framför ansiktet i spegeln. Kan jag platsa in där? Kan jag fylla den mallen. Kan jag sluta spreta utanför.

Konsekvent.
Rättvis.
Lugn.
Lyhörd.

Konsekvent.
Konsekvent.
Konsekvent.

Livet drar igång, mitt i Sinatras "September Song"



Cherie,
Det är kväll och regnet driver in över Göteborg. Skördetid och skolstart i luften. Börsras, tågkaos, stormvarning. Hela världen pallar äpplen. Själv ligger jag i sängen och funderar på vad jag ska ha på mina nya väggar. Har ramat in saker i dagar.

Det är någonting speciellt med hösten, det känns som att det börjar om. Som att livet avslutar och påbörjar på samma gång. Mycket mer än nyår. Jag tar alltid mina största beslut vid denhär tiden på året. Denhär hösten är inget undantag.

Jag har bestämt mig för att köpa cafét. Den där platsen som varit som mitt andra hem ända sedan jag flyttade till Göteborg. De första åren var cafét mitt stammisställe, det senaste min arbetsplats. Nu har jag bestämt mig. Det ska bli mitt. Vårt.
Det är inte helt officiellt ännu, först på torsdag skriver vi under alla papper.
Den första oktober tar jag över.

Jag sover ensam aldig ensam.

Om du undrar varför jag inte skriver käraste så är det för att det är janna vs bredbandsbolaget och dom vinner.
Jag tänker på dig på morgonen när jag vaknar och bladen silar solljuset genom mitt fönster. Jag tänker på dig när jag är Världens Ensammaste Människa, vandrar hem som askungen från stället där vi möttes för ett år sedan. Jag tänker på dig när järntorget blommar ut. I bankomatkön. På kinos uteservering. Jag tänker på dig när jag tar båten ut till öarna och tillbaka bara för horisonten.

Om att fånga solstrålar

Mina bästa tisdagsmorgonlåtar 

.

Det är sensommarkväll och solen kastar långa skuggor över landsvägen där jag befinner mig. Åkern och himlen och sanningen och allt går i guld. Bilen har gått sönder så vi försöker lifta tillbaka in till stan. Vi är unga och naiva och hela världen är vår. Ropar: "Take me to Hollywood" mot bilarna som inte stannar. Mr Its Never Over skrattar och snurrar i dammolnen som virvlar mot himlen. Som glittrande stjärnstoft. Min tunna klänning fladdar i vinden. Havet har samma färg som hans ögon.

Det är natt och februarikylan sveper in genom fönstret på andra våningen.
På fönsterkarmen står sex små plastkrukor. Någon har förklarat för mig att alla människor mår bra av att driva upp växter. Varje morgon och varje kväll vattnar jag de små planteringarna med en duschkanna hon givit mig. Små gröna stjälkar som hade kunnat bli blommor i vårrabatterna, men dom fryser ihjäl inatt.
Vi ligger tysta bredvid varandra. Sådär nära som man bara kan vara på en nittiomadrass. Jag drunknar nästan i hans ögon när jag ställer mitt livs enda ultimatum.
Det var natten mellan fredagen den trettonde och allahjärtansdag.

My Love Of That Life

Jag var en annan person då. Så himla mycket yngre, så himla mycket annat fokus. På den tiden var jag bara intresserad av Flykten och Ruset. Och jag ville känna allting, helst större och hårdare än jag egentligen mäktade med. På den tiden trodde jag bara att det var kritik som var sanning, allt annat var smicker och lögn.

Och han som min blonda tvilling. Samma blick, samma hemliga bakgrund. Och jag tänkte han är den enda som ser mig, han är den enda som ser hela mig. För han såg det fula med, helt ärligt och utan skuld. Och jag såg honom och det var inte vackert och det var det som var det, ni vet. Och jag älskade honom.

Och vi sprang det fortaste vi kunde genom tonåren. Ljög och hycklade och ljög och satte skrattet i halsen och åkte hem och ljög och sen, sen åkte vi tillbaka igen.
För det var någonting i det äckliga som var det som drog. Det var som att vi hörde hemma där. Bland putsade, ruttnande fasader. Och folk hängde som köttstycken längs väggarna, lovade guld med knivsårsleenden men vi bara sprang, kastade piller i luften och skrattade.
Precis som konfetti.

Och vi var som osårbara.
Hur han, fortfarande med McQueens sperma på kavajslaget, torkar upp resterna av mig där jag ligger helt utslagen framför porten, men den röda balmainklänningen som en blodpöl omkring mig.

Nio år senare ristar han fortfarande hjärtan i parkbänkar. Och sen går han. Precis som alltid och utan att vända sig om.

sömnlös

En av mina favoritfilmer är klyschigt nog Fight Club. Jag älskar den filmen, men om jag ser den för många gånger blir jag knäpp och vill störta allting. När jag köpte den dvdn för en evighet sedan gick jag in i världens konstigaste fas och vägrade bära några andra kläder än sådana som såg ut som "A bridesmaid's dress. Someone loved it intensely for one day, and then tossed it. Like a Christmas tree. So special. Then, bam, it's on the side of the road". Jag vandrade runt på nätterna och aktade mig för helvetesgapet och sa saker som "I don't wanna die without scars".
Det säger jag fortfarande visserligen. Det är den perfekta lögnen.

när man vaknar av solen i ögonen

Nu är det sommar, sa jag till han den snälla på bageriet. Han tittade ut genom fönstret och såg ganska skeptisk ut men jag bara,
sommar är en mental grej. Jag ska visa dig.

 

Isabella. Min första vän.

Hon var ett år äldre än mig och det absolut vackraste jag någonsin sett.

Åtta år och tuffast på gården. Till och med de äldre barnen kunde hennes namn. Hon var den som sprang fortast, slogs hårdast, cyklade vildast. Hon kunde hjula och vågade hoppa från tian. Hon var den som visste var de bästa pallträdgårdarna fanns och det var alltid hon som klättrade upp och räddade katter som inte kunde ta sig ner.
Hon hade mörkt hår, snett leende och trots gräsfläckar på jeansen och sår på armbågarna såg hon alltid som renskrubbad ut. Frisk liksom. Som om hon var uppvuxen på fil och müsli. Vilket hon med all säkerhet också var.

När man kom hem till Bella möttes man av en lockig mamma som visade trosorna i uppknäppta jeans. Hon hade sjalar i håret, en långhårig karl i sängkammarn och det luktade cigaretter och blommigparfym. Lägenheten var stökig och överbelamrad. Fina saker, säkert värdefulla för ägaren. Minnen liksom.
Isabellas rum var fullt av uppfinningar, hon byggde saker hela tiden. I ett hörn stod en låda med kattungar. Vi lyssnade på Michael Jacksson medans hon åt gröna oliver direkt ur burken. Bella var Cool. Redan som åttaåring.

Varför hon ville hänga med mig vet jag inte. Jag har aldrig varit cool. Men jag var ganska påhittig och även jag ganska modig, även om jag till denna dag aldrig vågat hoppa från tian.
Vi var som ler och långhalm tills den där dagen kom, dagen då jag skulle flytta. Bella gav mig en Michaelbadge i present och sen sågs vi inte på flera år.

Åren som följde var några av de värsta i mitt liv. Helt ensam i det nya medelklassområdet fick jag inga vänner alls. När jag började högstadiet var jag en helt annan tjej. Ingenting var självklart med mig. Jag var som en vandrande osäkerhet.
Bella gick också på den högstadieskolan men hon hade en annan position än jag, den högst upp i hierarkin. Alldeles välförtjänt också, hon var omtyckt där hon gick omkring helt coolt och tuggade på Championsärmen.

Vi hälsade aldrig. Avståndet mellan mig och Bella var milslångt. Hon gick i åttan, jag var en liten minisjua. Hon var tuffast på skolan, jag var osynlig. Dessutom trodde jag inte hon mindes mig.

Men vi skulle prata en gång till.
Det var en eftermiddag i oktober. Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig ut på landet. Sparkade i marken med mössan neddragen över min landsbygds-robinfrilla. Gjorde mitt bästa för att ignorera mobbarnas gliringar.
Just den platsen, skolbusshållpatsen, innan bussen kommit när skolan precis slutat och inga vuxna finns i närheten, är den allra värsta för ett mobbat barn. Det finns ingenstans att ta vägen. Man är så utsatt. Helt utlämnad.
Den värsta av mina plågoandar, vi kan kalla honom Erik för han heter så, häcklade mig som vanligt. Jag mins inte nu vad han sa, men säkert någonting om hur ful jag var eller någonting om min fattiga familj.
På avstånd ser jag Bella komma gående med sitt gäng. De bor inne i stan, där jag också bodde när jag var liten, så de åker inte buss utan släpar sina crescentcyklar över gräsplanen.
Erik roar sig med att kasta kottar på mig när Bella går förbi.

Det är nu det händer. Inget storslaget för världen kanske, men för mig betydde det faktiskt liv eller död.
Hon måste ha förstått. Hon måste ha vetat.
"Hej Janna" sa hon helt lugnt och såg mig i ögonen.
Ett ögonblick bara, några få sekunder ur min barndom som är som etsade i mitt minne.
Jag tror att jag svarade. jag hoppas det.
Och sen, ögonblicket över. Hon gick vidare.

Farmors begravning

Det snöar på min farmors begravning. Små blöta flingor, de sista för i år. Sakta faller dom från en västkustsvit himmel.

Vi är få som har samlats. Amazing Grace tonar ut. Pappas haka darrar.

Kistan är överöst av röda rosor och brudslöja.
Det är pappa som valt dom. Samma blommor som i mammas brudbukett. Jag undrar om han är medveten om det eller om han bara valde det vackraste han kunde föreställa sig.

Vi är för få för psalmerna, jag vågar ens inte titta på min syster när vi snubblar oss igenom Tryggare Kan Ingen Vara. Fem personer som är för blyga för att sjunga och så en kantor som vill hjälpa till. Jag tänker att hade farmor varit här så hade hon höjt rösten och tagit i på ren trots. Sitta och mumla aldrig på tiden!
Fnisset och gråten stockar sig i halsen.

Min farmors begravning är stillsam och intim. Alla som levde med henne har sedan länge gått vidare, hon var den sista från sin generation. Människor som var trettio år yngre än farmor har gått bort av hög ålder.
Livet har sin egen logik på något vis.
Att hon som levde för andra, hon som bara hade ett intresse i livet, människor, skulle bli den sista att vara kvar. Att hennes begravning skulle bli den stillsamma, den minst storslagna. Hon, den minst begråtna. För farmor väntade tills alla andra var borta, hemma, trygga. Först då gick hon.

Prästen säger snälla ord. Jag blickar ut över snön som faller. Hör honom som genom en dimma.
Ger du ingenting får du ingenting tillbaka. Ge bort allt du har, du får det tusenfalt åter. Dela brödbiten. Öppen hand. Öppen dörr. Stäng inte om dig, spara inte det lilla, dela med dig, stäng inte hjärtat, dela med dig.

Men jag hör honom nästan inte alls. Jag har fastnat vid hans första mening.

Stängd hand kommer ingenting i.

Så som farmor sa det.

söndagsmorgon i majorna

 

Jag dricker kaffe och alla fönster är öppna. Skriver brev till Sara på köksbordet. Lyssnar på denhär. 

Snart går jag och låser upp min kaffebar. Söndagsmorgnarna är dom finaste. Helt stilla, ingen trafik, nästan inga gäster. Bara jag, DN och kanske någon rufsig stammis i hörnet.

Just nu. Picknick med migsjälv på vardagsrumsgolvet. Lyssnar på denhär och andas med magen. För jag är nämligen ungefär en (1) katastrofrubrik ifrån att börja gräva ett skyddsrum. 

Tretton

För några dagar sedan hade vi kalas hemma hos mig. Nadja fyllde tretton, en stor dag. Sanslös tårta behövs.

Jag minns min egen trettonårsdag. Känslan av bråddjup. Att inte längre bottna. Någonstans precis mellan barndom och vuxenskap. Små små steg. Lite som schottis. Eller, som hon sa, som att klättra i träd på insidan.

Till Calle

Vykort: Sternenfall av Anselm Kiefer

klicka på bilden för att läsa

Ett brev från gymnasiet

 

Jag vaktar hallonpajen och läser en konversation som jag och Sebastian skrev på en bar våren 03. Jag var arton och skulle strax ta studenten, han nitton och mitt emellan livet och allt det andra. Jag minns att det var stimmigt och sent och många människor vid bordet. 

klicka på bilderna för att läsa

 

feaverish photography

Go after her. Don't just sit there and wait for her to call, go after her because that's what you should do if you love someone, don't wait for them to give you a sign cause it might never come, don't let people happen to you, don't let me happen to you, or her, she's not a fucking television show or a tornado. There are people i might have loved had they gotten on the airplane or run down the street after me or called me up drunk four in the morning because they need to tell me right now and because they cannot regret this and i always thought id be the only one doing crazy things for people who would never give enough of a fuck to do it back or to act like idiots or be entirely vulnerable and honest and making someone fall in love with you is easy and flying 3000 miles on four days notice because you can't just sit there and do nothing and breathe into telephones is not everyone's idea of love but it is the way i can recognise it because that is what i do. Go scream it and be with her in meaningful ways because that is beautiful and that is generous and that is what loving someone is, that is raw and unguarded, and that is all that is worth anything, really.

sjunde mars tvåtusenelva göteborg

 

Kvällskaffe, arvet från morfar (en av hundra likadana bilder på kartong) och det första frimärksbrevet till Yours Truly.

Två andra 7e Mars

2009 stockholm
Jag tycker väldigt mycket om kylskåpspoesi, trots att jag aldrig behärskat det. Alls. Men det är sådär inspirerande ändå, att plocka med ord i fysisk form.
Vi har en magnetisk anslagstavla jag och Minna, den är nog det minst använda föremålet i vårt hem. Härom natten trillade den, med dunder och brak, ner över tvn och skrämde Minna halvt från vettet.
"Poesi över hela golvet" sa hon.

2008 göteborg
Bredvid mig sitter en liten tjej som fått en ny badboll i present. Medans hon skrattandes öppnar paketet fylls hela luften av badbollsplast (min favoritlukt). När jag kom in så stod hon precis innanför dörren och tittade upp på mig.
"Varför plingar det?"
"ja, det är dörren som låter, så att man vet när någon kommer in och när någon går."
"Pling är fint.  Det betyder tur för mig."

Halsbandet

 

Det är torsdag och himlen är vit som skrivmaskinspapper. Snart ska jag gå till cafét, förbi postlådan med brevet till min syster. Jag hittade ett halsband igår nämligen, ett Elinhalsband. Så jag köpte två. Om någonting är en symbol för kvinnorna i vår generation så är det nog det halsbandet. Och för mig och Mirjam får det såklart ytterligare en dimension eftersom vår farmor precis gått bort.

Elin

En tidig vårmorgon i mars år 1913, ser ett litet blondt flickebarn för första gången dagens ljus. Hon föds förtidigt, som den näst yngsta i en syskonskara av sju och dokton ger henne inte många dagar att leva. Det sägs att hon är klen, men hon ska komma att överleva dem alla. Hon föds mitt under brinnande världskrig och får namnet Elin Kristina, min farmor.

Hennes föräldrar, Olivia och Edvard Johansson, bor i "Thenellska Huset" precis bredvid järnvägsstationen i Varberg. Det är en spännande plats att växa upp på. För det är vid järnvägsstationen allting händer. Det är dit alla nyheter kommer först. Och det dundrar och skakar i väggarna varje gång ett tåg åker förbi.

Edvard är en väldigt snäll man, den näst äldste sonen från en ganska fin bondefamilj. Han är en av dem som inte fick ärva, en sån som borde blivit dräng på familjegården, men eftersom hans äldre bror dricker så fasligt går det inte att arbeta för honom.
Istället blir Edvard kreaturshandlare.
Ibland går det bra, han säljer hästar till krigsmakten, investerar i fastigheter och elaka tungor kallar honom Gulaschbaron bakom ryggen. ibland går det inte alls, då dricker han och förlorar i kortspel. Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna. Olivia skäller på honom och säger att han inte har något affärssinne och det stämmer nog. I alla fall ibland. Speciellt de stunder han kommer hem och har druckit upp pengarna de skulle haft till mat.
Då blir Olivia helt ifrån sig och i sin förtvivlan ger hon ungarna en hurring men då säger Edvard "Olivia, käraste, du måste väl inte slå hem i huvudet?". Så då gör hon inte det mer.
Men några av barnen måste de lämna ifrån sig. För så var det på den tiden.

De äldsta barnen Erik 13,  Karin 12 och Ebba 10 får flytta till andra familjer.
Även Signe som är 8, lämnas bort men hon längtar hem så förjordat så hon får flytta tillbaks igen.

De som växer upp tillsammans är alltså
Karl-Gustav, den yngsta av de alla. Han blir kallad lillprins och får göra precis som han vill.
Olga, som är glad, varm, smart och begåvad med världens affärssinne. Hon kan sälja vad som helst till vem som helst. Många gånger är det Olga som räddar familjen genom att tillverka och sälja tillexempel lampskärmar på varbergs torg. Historien om hur hon som nioåring marscherar in på varbergs sparbank, ber att få tala med bankdirektörn och på trettio sekunder sälger hela kartongen majblommor till honom i ett enda nafs, är legendarisk.
Signe är klok och snabbtänkt men bekymrad och orolig, hon är dessutom rödhårig och därför ful som stryk. Men hon är intelligent Signe, letar upp gamla tidningar och läser högt för familjen om vad som händer och sker i världen. Intresserad av politik och journalistik. Ett intresse hon håller fast vid livet igenom, hon kommer läsa morgontidningen varje dag ända fram till sin död nästan hundra år gammal.
och Elin, min farmor, som är snäll, klen, knallblond och vansinnigt söt. Hon är generös och begåvad med världens rättvisepatos, humoristisk och arbetsam, men Elin är dyslektisk och blir slagen i skolan för att hon är så dum i huvudet. Söt och blond men klen och dum är en identitet hon får bära med sig hela livet.

Så växer hon alltså upp min farmor. I en lägenhet precis vid järnvägen, med sex syskon varav två, Olga och Signe, skulle komma att stå henne närmst i hela världen (Dom blir så gamla de här tre. När deras män och alla deras vänner är döda sedan länge, sitter de tre fortfarande på ålderdomshemmet och cirkelpratar gamla minnen i all evighet), en snäll men periodssupande pappa och en duktig mamma som slet för att få ihop mat till dem alla.
Ett av rummen i lägenheten hyrdes dessutom ut till en Överste. Olivia, som inte kunde någonting om krigsmakten, kallade honom "Snälle Goe Kopralen" varvid Edvard fnissade och sa att "hade du vart i armen hade du ställts inför krigsrätt".

Efter sex år i småskolan får Elin äntligen sluta och får då jobb om smörgåsnisse på Perssons Trädgård. Hon är hjälp åt kallskänkan. Brer smörgåsar och sopar golv. Ett perfekt arbete för en trettonåring. Alla pengarna hon tjänar ger hon till Olivia, alltihop förutom en krona. För en krona behöver hon nämligen för att kunna komma in på Sociten på fredagskvällen, nu när hon är konfirmerad och äntligen, äntligen får gå ut och dansa! 
Att dansa är Elins absolut största passion. Och hon dansar allt. Och bra. Och hela livet.
Det är också här hon kan träffa Stanley, min fräkniga farfar.

Så kommer den dagen då någon anmäler Elin till Varbergs Lucia. Det är en förfärligt sorglig historia. För Elin vinner nämligen, får överlägset flest röster i VarbergsPosten. Men som det är blir hon inte lucia i alla fall. För det är visst någon rik bonddotter som är med i tävlingen och det förtår ju vem som helst, att inte kan en sån som Elin vinna över en rik bonddotter.
Detdär grämde min farmor ända in i döden. Det är verkligen inte mycket som gjorde henne arg, absolut inte, men om man nämner luciafusket, då brusade hon upp. Det vill jag lova.

Elin var den absolut roligaste människa jag någonsin träffat. Den jag rymde till, första gången jag rymde hemifrån. Hon gav mig bara ett råd någonsin. "Ljug inte och själ inte. Och gå aldrig och lägg dig hungrig". Naturligtvis var jag tvungen att bryta mot alltihop. Som gammal hade hon en förkärlek för dramatiska hattar och skumnallar doppade i choklad. För inte så väldigt länge sedan somnade hon in, oerhört saknad och väl ihågkommen.
All lycka på färden farmormin.