Till Linnea

(klicka på bilden för att läsa)

och läs Linneas blogg här

när man vaknar av solen i ögonen

Nu är det sommar, sa jag till han den snälla på bageriet. Han tittade ut genom fönstret och såg ganska skeptisk ut men jag bara,
sommar är en mental grej. Jag ska visa dig.

 

Isabella. Min första vän.

Hon var ett år äldre än mig och det absolut vackraste jag någonsin sett.

Åtta år och tuffast på gården. Till och med de äldre barnen kunde hennes namn. Hon var den som sprang fortast, slogs hårdast, cyklade vildast. Hon kunde hjula och vågade hoppa från tian. Hon var den som visste var de bästa pallträdgårdarna fanns och det var alltid hon som klättrade upp och räddade katter som inte kunde ta sig ner.
Hon hade mörkt hår, snett leende och trots gräsfläckar på jeansen och sår på armbågarna såg hon alltid som renskrubbad ut. Frisk liksom. Som om hon var uppvuxen på fil och müsli. Vilket hon med all säkerhet också var.

När man kom hem till Bella möttes man av en lockig mamma som visade trosorna i uppknäppta jeans. Hon hade sjalar i håret, en långhårig karl i sängkammarn och det luktade cigaretter och blommigparfym. Lägenheten var stökig och överbelamrad. Fina saker, säkert värdefulla för ägaren. Minnen liksom.
Isabellas rum var fullt av uppfinningar, hon byggde saker hela tiden. I ett hörn stod en låda med kattungar. Vi lyssnade på Michael Jacksson medans hon åt gröna oliver direkt ur burken. Bella var Cool. Redan som åttaåring.

Varför hon ville hänga med mig vet jag inte. Jag har aldrig varit cool. Men jag var ganska påhittig och även jag ganska modig, även om jag till denna dag aldrig vågat hoppa från tian.
Vi var som ler och långhalm tills den där dagen kom, dagen då jag skulle flytta. Bella gav mig en Michaelbadge i present och sen sågs vi inte på flera år.

Åren som följde var några av de värsta i mitt liv. Helt ensam i det nya medelklassområdet fick jag inga vänner alls. När jag började högstadiet var jag en helt annan tjej. Ingenting var självklart med mig. Jag var som en vandrande osäkerhet.
Bella gick också på den högstadieskolan men hon hade en annan position än jag, den högst upp i hierarkin. Alldeles välförtjänt också, hon var omtyckt där hon gick omkring helt coolt och tuggade på Championsärmen.

Vi hälsade aldrig. Avståndet mellan mig och Bella var milslångt. Hon gick i åttan, jag var en liten minisjua. Hon var tuffast på skolan, jag var osynlig. Dessutom trodde jag inte hon mindes mig.

Men vi skulle prata en gång till.
Det var en eftermiddag i oktober. Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig ut på landet. Sparkade i marken med mössan neddragen över min landsbygds-robinfrilla. Gjorde mitt bästa för att ignorera mobbarnas gliringar.
Just den platsen, skolbusshållpatsen, innan bussen kommit när skolan precis slutat och inga vuxna finns i närheten, är den allra värsta för ett mobbat barn. Det finns ingenstans att ta vägen. Man är så utsatt. Helt utlämnad.
Den värsta av mina plågoandar, vi kan kalla honom Erik för han heter så, häcklade mig som vanligt. Jag mins inte nu vad han sa, men säkert någonting om hur ful jag var eller någonting om min fattiga familj.
På avstånd ser jag Bella komma gående med sitt gäng. De bor inne i stan, där jag också bodde när jag var liten, så de åker inte buss utan släpar sina crescentcyklar över gräsplanen.
Erik roar sig med att kasta kottar på mig när Bella går förbi.

Det är nu det händer. Inget storslaget för världen kanske, men för mig betydde det faktiskt liv eller död.
Hon måste ha förstått. Hon måste ha vetat.
"Hej Janna" sa hon helt lugnt och såg mig i ögonen.
Ett ögonblick bara, några få sekunder ur min barndom som är som etsade i mitt minne.
Jag tror att jag svarade. jag hoppas det.
Och sen, ögonblicket över. Hon gick vidare.

Elizabeth Taylor

She was so extraordinarily beautiful that I nearly laughed out loud.
She is famine, fire, destruction, and plague, she is the Dark Lady of the Sonnets, the on lie true begetter.
Her breasts were apocalyptic, they would topple empires down before they withered.
She was, in short, too bloody much.
Those huge violet-blue eyes had an odd glint in them.
Aeons passed, civilizations came and went, brave men and cowards died in battles not yet fought, while those cosmic headlights examined my flawed personality.
Every pockmark on my face became a crater of the moon.

- Richard Burton om första gången han såg Elizabeth Taylor.

Farmors begravning

Det snöar på min farmors begravning. Små blöta flingor, de sista för i år. Sakta faller dom från en västkustsvit himmel.

Vi är få som har samlats. Amazing Grace tonar ut. Pappas haka darrar.

Kistan är överöst av röda rosor och brudslöja.
Det är pappa som valt dom. Samma blommor som i mammas brudbukett. Jag undrar om han är medveten om det eller om han bara valde det vackraste han kunde föreställa sig.

Vi är för få för psalmerna, jag vågar ens inte titta på min syster när vi snubblar oss igenom Tryggare Kan Ingen Vara. Fem personer som är för blyga för att sjunga och så en kantor som vill hjälpa till. Jag tänker att hade farmor varit här så hade hon höjt rösten och tagit i på ren trots. Sitta och mumla aldrig på tiden!
Fnisset och gråten stockar sig i halsen.

Min farmors begravning är stillsam och intim. Alla som levde med henne har sedan länge gått vidare, hon var den sista från sin generation. Människor som var trettio år yngre än farmor har gått bort av hög ålder.
Livet har sin egen logik på något vis.
Att hon som levde för andra, hon som bara hade ett intresse i livet, människor, skulle bli den sista att vara kvar. Att hennes begravning skulle bli den stillsamma, den minst storslagna. Hon, den minst begråtna. För farmor väntade tills alla andra var borta, hemma, trygga. Först då gick hon.

Prästen säger snälla ord. Jag blickar ut över snön som faller. Hör honom som genom en dimma.
Ger du ingenting får du ingenting tillbaka. Ge bort allt du har, du får det tusenfalt åter. Dela brödbiten. Öppen hand. Öppen dörr. Stäng inte om dig, spara inte det lilla, dela med dig, stäng inte hjärtat, dela med dig.

Men jag hör honom nästan inte alls. Jag har fastnat vid hans första mening.

Stängd hand kommer ingenting i.

Så som farmor sa det.

Det går en ängel kring vårt hus...

Klockan är lite för mycket och jag kan inte sova. Jag vet inte varför. Jag har inte haft problem med att sova på 15 år. Kanske är det för att det är så mycket som händer. Hjärnan har för många trådar utslängda åt olika håll. Det snurrar runt.

När jag var liten, ungefär tio år gammal kunde jag inte sova. Det höll i sig i flera år. Jag grät på nätterna och somnade till slut på småtimmarna. Jag minns inte att jag for illa av det i skolan eller så. Jag minns bara nätterna av ensamhet. För det var så det kändes. Jag kände mig ensam.

Vi bodde hela familjen i en lägenhet. Egentligen var den inte tillräckligt stor, men mina föräldrar gjorde om vardagsrummet till två rum. Jag fick det ena och min syster det andra. Väggen emellan var ganska tunn. Min syster och jag utvecklade så småningom ett knackspråk. Jag minns fortfarande hur den satt där, lappen, precis innanför dörren ovanför golvlisten. Det var mest jag som knackade.
1 knackning = är du vaken? 2 knackningar = ja
Ofta knackade jag en gång. Inget svar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag skulle sova över hos en kompis. Jag fick sova i ett eget rum, men kunde inte sova då heller. Mitt i natten gick jag upp. Min kompis mamma var vaken och undrade varför jag inte sov? "Jag kan inte sova" svarade jag. Hon värmde på lite mjölk på plattan och slängde i en skvätt honung. Sedan gick hon och lade sig bredvid mig i sängen tills jag somnade. Är det såhär andra mammor gör, undrade jag tyst för mig själv.

Till slut fick jag sömntabletter av doktorn. Pappa förvarade de högt upp i ett skåp. De var farliga. Jag vet inte ens om det var riktiga sömntabletter. Men de funkade. Jag tror Gud hade ett finger med i spelet. Och jag är evigt tacksam att jag sedan dess aldrig haft problem med att sova.

Det går en ängel kring vårt hus,

han bär på två förgyllda ljus,

han har en bok uti sin hand,

nu somnar jag i Jesu namn.

Brev till Janna (1)

Kära Janna,

Det är söndagsmorgon. Söndagar är de bästa dagarna. Det är då solen lyser. Det är då man har en hel dag framför sig av att bara vara. 

Stockholm är väldigt vackert idag. Stockholm är väldigt vackert. Ändå saknar jag Göteborg så det gör ont idag. Jag saknar söndagarna med promenad till Kommersen, vidare till Röhsska för brunch och promenad bland utställningar och sist till kyrkan. 

Såhär efter två och en halv månad i Stockholm har jag börjat komma till rätta. Jag vet vilka jag umgås med på jobbet, vilka jag gillar bäst. Och det är ju det här med vänner. Jag har för första gången i mitt liv kommit på att jag faktiskt har en vän-typ. Den stämmer inte alltid. Men jag tror att jag har en vän-typ. Min vän-typ måste ha vissa egenskaper. Det första och allra viktigaste handlar om skratt och leenden. Min vän-typ måste le. Och skratta. Mycket. Och på riktigt. För livet är faktiskt väldigt härligt. Och tycker man inte det är man nog inte min vän-typ. Sen får det gärna finnas en släng av bohem hos min vän-typ. Det här är mindre lätt att förklara. Jag klarar helt enkelt inte av "den vanliga" människan. Det måste finnas något extra. Ålder är totalt ointressant. På jobbet har jag börjat hänga med en 21-åring och en 33-åring. Skillnaderna är minimala och ointressanta. 

På jobbet är det ibland svårt att lära känna personer på riktigt. Många människor går in i en "jobbpersonlighet". Man skärper sig, chit-chattar inte så mycket, jobbar hårt och är seriös. Det kan bli svårt att krypa under skinnet på sådana människor. 

Ibland kan ta ett tag innan man lär känna en person och inser att man passar ihop som vänner. Ett tydligt exempel på det hände igår. Jag var på kalas hos en gammal klasskompis här i Stockholm. Hon hade bjudit in rätt många av våra klasskompisar. En av tjejerna hade jag under hela vår skoltid uppfattat som både tråkig och nonchalant. En liten bitch helt enkelt. Vi snackade hela kvällen. Det visade sig att hon var hur härlig som helst. Det är rätt hemskt det där egentligen. Hur man ofrivilligt dömer människor. Vilken tur att man kan ändra sig.

Janna. Jag saknar dig hur mycket som helst. 

Din Cherie