Strange

Ibland tar livet oväntade vändningar. Det har det gjort för mig. Först blev jag tvungen att flytta från staden jag älskar för att få jobb. När jag sedan kände att jag äntligen började trivas i den nya staden tyckte inte livet att jag skulle ha det alltför bra.

Jag lyckades bli väldigt bra vän med min roomie. Det tog ett tag, en månad sisådär. Sedan blev det en sån där vän man bara längtade efter att träffa. Varje gång jag steg in genom dörren till vår lägenhet var det första jag tittade efter hans skor. För då visste jag att det skulle bli en bra kväll. Jag och min nyfunna vän satt alltid och pratade varje kväll. Ofta i flera timmar i sträck. Och jag tyckte det var så himla skönt att ha fått en nära vän i den staden jag bodde i.

Sedan hände något. Min vän råkade ut för en olycka för tre veckor sedan. Nu ligger han på sjukhus allvarligt skadad. Och jag saknar honom så.


Regina Spektor -Laughing With

Tre saker

• Jag har en subversiv menstruation.

[Subversiv - omstörtande, revolutionär red anm.]

Idag lyckades jag gråta på jobbet, skälla på en knarkare, ringa mitt ex, radera sex personer ur mobilen och säkert trettio från facebook innan jag insåg att det är dagen innan mens och hejdade mig. 

• Det blommar på järntorget. 

• Jag tycker om Håkan. 

Det var det. Puss

Om att fånga solstrålar

Mina bästa tisdagsmorgonlåtar 

.

Det är sensommarkväll och solen kastar långa skuggor över landsvägen där jag befinner mig. Åkern och himlen och sanningen och allt går i guld. Bilen har gått sönder så vi försöker lifta tillbaka in till stan. Vi är unga och naiva och hela världen är vår. Ropar: "Take me to Hollywood" mot bilarna som inte stannar. Mr Its Never Over skrattar och snurrar i dammolnen som virvlar mot himlen. Som glittrande stjärnstoft. Min tunna klänning fladdar i vinden. Havet har samma färg som hans ögon.

Det är natt och februarikylan sveper in genom fönstret på andra våningen.
På fönsterkarmen står sex små plastkrukor. Någon har förklarat för mig att alla människor mår bra av att driva upp växter. Varje morgon och varje kväll vattnar jag de små planteringarna med en duschkanna hon givit mig. Små gröna stjälkar som hade kunnat bli blommor i vårrabatterna, men dom fryser ihjäl inatt.
Vi ligger tysta bredvid varandra. Sådär nära som man bara kan vara på en nittiomadrass. Jag drunknar nästan i hans ögon när jag ställer mitt livs enda ultimatum.
Det var natten mellan fredagen den trettonde och allahjärtansdag.

My Love Of That Life

Jag var en annan person då. Så himla mycket yngre, så himla mycket annat fokus. På den tiden var jag bara intresserad av Flykten och Ruset. Och jag ville känna allting, helst större och hårdare än jag egentligen mäktade med. På den tiden trodde jag bara att det var kritik som var sanning, allt annat var smicker och lögn.

Och han som min blonda tvilling. Samma blick, samma hemliga bakgrund. Och jag tänkte han är den enda som ser mig, han är den enda som ser hela mig. För han såg det fula med, helt ärligt och utan skuld. Och jag såg honom och det var inte vackert och det var det som var det, ni vet. Och jag älskade honom.

Och vi sprang det fortaste vi kunde genom tonåren. Ljög och hycklade och ljög och satte skrattet i halsen och åkte hem och ljög och sen, sen åkte vi tillbaka igen.
För det var någonting i det äckliga som var det som drog. Det var som att vi hörde hemma där. Bland putsade, ruttnande fasader. Och folk hängde som köttstycken längs väggarna, lovade guld med knivsårsleenden men vi bara sprang, kastade piller i luften och skrattade.
Precis som konfetti.

Och vi var som osårbara.
Hur han, fortfarande med McQueens sperma på kavajslaget, torkar upp resterna av mig där jag ligger helt utslagen framför porten, men den röda balmainklänningen som en blodpöl omkring mig.

Nio år senare ristar han fortfarande hjärtan i parkbänkar. Och sen går han. Precis som alltid och utan att vända sig om.

typ precis så

sömnlös

En av mina favoritfilmer är klyschigt nog Fight Club. Jag älskar den filmen, men om jag ser den för många gånger blir jag knäpp och vill störta allting. När jag köpte den dvdn för en evighet sedan gick jag in i världens konstigaste fas och vägrade bära några andra kläder än sådana som såg ut som "A bridesmaid's dress. Someone loved it intensely for one day, and then tossed it. Like a Christmas tree. So special. Then, bam, it's on the side of the road". Jag vandrade runt på nätterna och aktade mig för helvetesgapet och sa saker som "I don't wanna die without scars".
Det säger jag fortfarande visserligen. Det är den perfekta lögnen.