Isabella. Min första vän.

Hon var ett år äldre än mig och det absolut vackraste jag någonsin sett.

Åtta år och tuffast på gården. Till och med de äldre barnen kunde hennes namn. Hon var den som sprang fortast, slogs hårdast, cyklade vildast. Hon kunde hjula och vågade hoppa från tian. Hon var den som visste var de bästa pallträdgårdarna fanns och det var alltid hon som klättrade upp och räddade katter som inte kunde ta sig ner.
Hon hade mörkt hår, snett leende och trots gräsfläckar på jeansen och sår på armbågarna såg hon alltid som renskrubbad ut. Frisk liksom. Som om hon var uppvuxen på fil och müsli. Vilket hon med all säkerhet också var.

När man kom hem till Bella möttes man av en lockig mamma som visade trosorna i uppknäppta jeans. Hon hade sjalar i håret, en långhårig karl i sängkammarn och det luktade cigaretter och blommigparfym. Lägenheten var stökig och överbelamrad. Fina saker, säkert värdefulla för ägaren. Minnen liksom.
Isabellas rum var fullt av uppfinningar, hon byggde saker hela tiden. I ett hörn stod en låda med kattungar. Vi lyssnade på Michael Jacksson medans hon åt gröna oliver direkt ur burken. Bella var Cool. Redan som åttaåring.

Varför hon ville hänga med mig vet jag inte. Jag har aldrig varit cool. Men jag var ganska påhittig och även jag ganska modig, även om jag till denna dag aldrig vågat hoppa från tian.
Vi var som ler och långhalm tills den där dagen kom, dagen då jag skulle flytta. Bella gav mig en Michaelbadge i present och sen sågs vi inte på flera år.

Åren som följde var några av de värsta i mitt liv. Helt ensam i det nya medelklassområdet fick jag inga vänner alls. När jag började högstadiet var jag en helt annan tjej. Ingenting var självklart med mig. Jag var som en vandrande osäkerhet.
Bella gick också på den högstadieskolan men hon hade en annan position än jag, den högst upp i hierarkin. Alldeles välförtjänt också, hon var omtyckt där hon gick omkring helt coolt och tuggade på Championsärmen.

Vi hälsade aldrig. Avståndet mellan mig och Bella var milslångt. Hon gick i åttan, jag var en liten minisjua. Hon var tuffast på skolan, jag var osynlig. Dessutom trodde jag inte hon mindes mig.

Men vi skulle prata en gång till.
Det var en eftermiddag i oktober. Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig ut på landet. Sparkade i marken med mössan neddragen över min landsbygds-robinfrilla. Gjorde mitt bästa för att ignorera mobbarnas gliringar.
Just den platsen, skolbusshållpatsen, innan bussen kommit när skolan precis slutat och inga vuxna finns i närheten, är den allra värsta för ett mobbat barn. Det finns ingenstans att ta vägen. Man är så utsatt. Helt utlämnad.
Den värsta av mina plågoandar, vi kan kalla honom Erik för han heter så, häcklade mig som vanligt. Jag mins inte nu vad han sa, men säkert någonting om hur ful jag var eller någonting om min fattiga familj.
På avstånd ser jag Bella komma gående med sitt gäng. De bor inne i stan, där jag också bodde när jag var liten, så de åker inte buss utan släpar sina crescentcyklar över gräsplanen.
Erik roar sig med att kasta kottar på mig när Bella går förbi.

Det är nu det händer. Inget storslaget för världen kanske, men för mig betydde det faktiskt liv eller död.
Hon måste ha förstått. Hon måste ha vetat.
"Hej Janna" sa hon helt lugnt och såg mig i ögonen.
Ett ögonblick bara, några få sekunder ur min barndom som är som etsade i mitt minne.
Jag tror att jag svarade. jag hoppas det.
Och sen, ögonblicket över. Hon gick vidare.