Jag heter Janna, bor i göteborg och nästan varje dag går jag upp och ställer mig på ett berg. Det spelar ingen roll om det är snö eller regn eller sol eller måndag, jag går dit iallafall. Runt lunch ungefär. Brukar ta med mig en kaffe. Jag har en favoritstig och en favoritbänk och en favorithundtant som jag brukar möta halvvägs. För om man bor i en stad är man ständigt omgiven av husväggar nämligen, oavsett om man är inomhus eller utomhus. Och jag har aldrig lyckats tänka klart nere på stenlagda, skuggade, spikraka gator.
När jag var åtta eller nio år flyttade min familj ner till havet. Till en gul hallandslänga som vi ärvt av farmors syster. Huset hade varit sommarcafé sedan andravärldskriget och hette Kaffestugan. Ett fallfärdigt, krackelerat kråkslott avgränsad av en gammaldags stengärdsgård och omgiven av blomstrande kohagar. För oss var det paradiset. Utanför dörren, ut mot lilla trädgården, fanns en stentrappa man kunde sitta på. Den var alltid varm av sommarsolen. Bakom den gamla eken bredde havet ut sig. Stort och blått och glittrande. Eller stålgrått och salt och rasande.
Horisonten förhäxade mig från första stund. Så långt bort, så långt ögat nådde fast längre, tusen gånger längre och mäktigare.
Jag brukade ta med mig en köksstol ut på ängen. Hela min barndom satt jag där och ritade havet med kladdkritor. Horisont, himmel, hav. Hundra likadana bilder på kartong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar