Det går en ängel kring vårt hus...

Klockan är lite för mycket och jag kan inte sova. Jag vet inte varför. Jag har inte haft problem med att sova på 15 år. Kanske är det för att det är så mycket som händer. Hjärnan har för många trådar utslängda åt olika håll. Det snurrar runt.

När jag var liten, ungefär tio år gammal kunde jag inte sova. Det höll i sig i flera år. Jag grät på nätterna och somnade till slut på småtimmarna. Jag minns inte att jag for illa av det i skolan eller så. Jag minns bara nätterna av ensamhet. För det var så det kändes. Jag kände mig ensam.

Vi bodde hela familjen i en lägenhet. Egentligen var den inte tillräckligt stor, men mina föräldrar gjorde om vardagsrummet till två rum. Jag fick det ena och min syster det andra. Väggen emellan var ganska tunn. Min syster och jag utvecklade så småningom ett knackspråk. Jag minns fortfarande hur den satt där, lappen, precis innanför dörren ovanför golvlisten. Det var mest jag som knackade.
1 knackning = är du vaken? 2 knackningar = ja
Ofta knackade jag en gång. Inget svar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag skulle sova över hos en kompis. Jag fick sova i ett eget rum, men kunde inte sova då heller. Mitt i natten gick jag upp. Min kompis mamma var vaken och undrade varför jag inte sov? "Jag kan inte sova" svarade jag. Hon värmde på lite mjölk på plattan och slängde i en skvätt honung. Sedan gick hon och lade sig bredvid mig i sängen tills jag somnade. Är det såhär andra mammor gör, undrade jag tyst för mig själv.

Till slut fick jag sömntabletter av doktorn. Pappa förvarade de högt upp i ett skåp. De var farliga. Jag vet inte ens om det var riktiga sömntabletter. Men de funkade. Jag tror Gud hade ett finger med i spelet. Och jag är evigt tacksam att jag sedan dess aldrig haft problem med att sova.

Det går en ängel kring vårt hus,

han bär på två förgyllda ljus,

han har en bok uti sin hand,

nu somnar jag i Jesu namn.