My Love Of That Life

Jag var en annan person då. Så himla mycket yngre, så himla mycket annat fokus. På den tiden var jag bara intresserad av Flykten och Ruset. Och jag ville känna allting, helst större och hårdare än jag egentligen mäktade med. På den tiden trodde jag bara att det var kritik som var sanning, allt annat var smicker och lögn.

Och han som min blonda tvilling. Samma blick, samma hemliga bakgrund. Och jag tänkte han är den enda som ser mig, han är den enda som ser hela mig. För han såg det fula med, helt ärligt och utan skuld. Och jag såg honom och det var inte vackert och det var det som var det, ni vet. Och jag älskade honom.

Och vi sprang det fortaste vi kunde genom tonåren. Ljög och hycklade och ljög och satte skrattet i halsen och åkte hem och ljög och sen, sen åkte vi tillbaka igen.
För det var någonting i det äckliga som var det som drog. Det var som att vi hörde hemma där. Bland putsade, ruttnande fasader. Och folk hängde som köttstycken längs väggarna, lovade guld med knivsårsleenden men vi bara sprang, kastade piller i luften och skrattade.
Precis som konfetti.

Och vi var som osårbara.
Hur han, fortfarande med McQueens sperma på kavajslaget, torkar upp resterna av mig där jag ligger helt utslagen framför porten, men den röda balmainklänningen som en blodpöl omkring mig.

Nio år senare ristar han fortfarande hjärtan i parkbänkar. Och sen går han. Precis som alltid och utan att vända sig om.