Om Vänskap, det livsviktiga kitt som håller samman människor, men som helt glömdes bort att redovisas när man skrev världshistorien.

"Motsättningar och dramatiska förändringar i historien blir vi som forskare ofta lättare varse än harmonier, kontinuiteter eller tystnader. Det är inte så konstigt. Konflikter mellan stater, klasser och andra grupper fullkomligt dånar och skräller i världshistorien. Vi kan också med egna ögon se skillnaden mellan museernas bevarade redskap och månraketerna, mellan de gamla fotografiernas kärror och dagens flygplan. Allt var visserligen inte av sten på stenåldern och alla har inte dator idag, men vi förstår utan svårighet att mycket har ändrats mellan då och nu. Därför är det inte så förbryllande att just historiker har som yrkessjukdom att upptäcka konfrontationer, katastrofer och förändringar över tid. Det harmoniska och stillastående slinker lätt förbi på några rader. Men egentligen utgör förstås det trögrörliga i samhällssystemen och de stadiga okontroversiella relationerna lika mycket historia som de snabba växlingarna och bråken. Personliga band och känslor skapar historia precis som konfrontationer mellan arméer och politiker. De flesta människor behöver en närhet med någon annan och de längtar efter beständighet även om de blir upplivade av förändring och omväxling. Vi lever inte bara på bröd och vatten utan även på beröringar och blickar och gemensamma minnen. Så blir vänskapen insatt i ett större problemkomplex som länge varit drivande för mig. Vad får människor att leva, orka, stå ut? Vad håller ihop människor, vad kittar samman smärre grupper och på sikt även samhällen?"

Eva Österberg - Vänskap, en lång historia.